Jag ringde upp Peter Sternäng en eftermiddag och han dyker direkt in och berättar om sin arbetsprocess, att han alltid målar, att det alltid är närvarande i vardagen, och när utställningar kommer så är det också en naturlig del i arbetet. Han vet inte vad nästa utställning ska innehålla i förväg, utan det är under sammanställningen av utställningen som sammanhangen framträder och återspeglar det som just då händer i livet. Han berättar att han alltid antecknar och skriver om sitt arbete, och inför utställningar ibland sammanfogar det till en ledsagande text. Men självklart talar en målning sitt eget språk och kan ses utan förklarande litterära utläggningar.
På senaste tiden kan man se hur pandemin finns återspeglad i flera av hans verk. Han berättar att han ofta är i Grekland och målar, men att han nu har varit tvungen att vara mera hemma i Malmö, men där försökt arbeta på samma sätt som han annars gör i Grekland, ”med ateljén i ryggsäcken” ge sig ut och vandra, eller cykla, och måla det som finns längs vägen.
Det har även inneburit mycket målande i hemmet, i anslutning till ateljén. Det är nästan omöjligt att inte bli påmind om andra konstnärers arbete när man står och målar. Monet som planterade och arrangerade sina blomsterrabatter, motiven växte sen bokstavligt fram runt omkring honom. Han byggde sin japanska bro vid dammen med näckrosor. Bonnard som målade varje skrymsle av sitt hem, matrum, kök, sovrum, badrum, och sig själv i spegeln på väggen där. Vincent som porträtterade sina vänner genom att måla deras stolar; Gauguins aristokratisk och anspråksfull, hans egen en enkel köksstol med bastsits, sådana man är van vid i Grekland. Jag ser mina garderober med skjortorna arrangerade i rader, efter färg, eller årstider och högtider. Kavajerna strikt uppradade, mörka, allvarliga, återhållsamma. Slipsarna för varje tillfälle i livet; jul, nyår, påsk, midsommar, födelsedagar, begravningar. Glädje och sorg. Man kan bli förvånad över hur mycket motiv man kan hitta i sin närhet.
Han fortsätter med att säga att han funnit nya redskap att använda i sitt arbete. Den senaste tekniken han använder är Ipad. Att måla digitalt har inneburit en annan sorts frihet. Man kan säga att det är stundens, och platsens konst; man kan måla vad som helst, när som helst, utan att vara beroende av speciella ljusförhållanden, vare sig på målningen eller på motivet. Inte heller behöver man ha några andra redskap och attiraljer till hands än just iPadens bildskärm, och sitteget pekfinger. Det är inte säkert på att det passar alla lynnen och konstnärsstilar, men för någon som ständigt överraskas av vackra och intressanta motiv, utan att ha redskap och tid till förfogande, är det en underbar möjlighet. Numera målar han nästan var som helst när andan faller på; i skogen, i sovrummet, i köket, på krogen, i bilen, i skidspåret, på 10.000 meters höjd! Och det behövs inte mycket tid heller. Utan förberedelser och arrangerande av penslar, papper, dukar, tuber, vatten eller olja, så kan man, även om tiden är begränsad, ägna en stund åt ett motiv som plötsligt fångat ens uppmärksamhet. Eftersom den enda ljuskälla man är beroende av kommer från plattan själv, och starkt dagsljus bara gör det svårare att se bilden, målar man med fördel i mörker
Jag frågar hur han väljer sina motiv. Peter svarar att när han blir intresserad av något så ser han målningen framför sig innan den har hunnit ta form på duken. Han får en vision om hur den kommer att se ut. Under arbetets gång ändras motivet, en del poängteras och annat sorteras bort. Efter en sådan vision, ”så får man hoppas att man når fram”
Han fortsätter att säga att numera är han inte så orolig för vad andra ska tycka om hans målningar. Om hans visioner inte tilltalar alla i publiken så är inte det hela världen. Han minns hur han som yngre kunde ligga sömnlös inför en utställning. Men nu finns det ingen som kan komma och säga att det han målat är fel, därför att målningarna är som de ska vara, så som han bestämt att de ska vara helt enkelt.
Jag frågar honom när konsten blev viktig för honom. Han säger att han alltid har tecknat och målat, från barndomen fram till idag. En del av sina tidigaste verk har han fortfarande kvar. Akvareller från skoltiden. Om han under sin skolgång hade problem med matematik eller tysk grammatik så var i alla fall teckningsämnet en källa till glädje.
Hans första upplevelse av Konstskola var på Östra Grevie Folkhögskola. Det var ett internat och man kunde måla dygnet runt. Där fanns ateljéer och kollegor, och lärare som uppmuntrade och lyfte en. Men på den tiden var konstnärskapet bara en dröm. ”Det är ju inte så många som lyckas”
Somliga lärare tipsade om vad man skulle söka för stipendier, vart man skulle skicka in ansökningar till salonger, hur man skulle möta världen utanför konstskolans trygghet. Man måste vara om sig och kring sig för att få någonting i sig och på sig; ”man måste vara vaken” för att synas. När han kom ut från konstskolans värld var han förberedd, och hade skaffat ateljé och börjat undervisa själv.
Han tänker tillbaka på sina många utställningar. Under de tidigare åren fanns det fler gallerier i Sverige, i varenda liten stad, över hela landet. Den situationen har förändrats, och på många platser är det idag glest mellan utställningsmöjligheterna. Numera samarbetar han med Galerie Leger i Malmö, som är Sveriges äldsta galleri.
Han blickar tillbaka och minns en av sina viktigaste lärare, Lennart Rodhe, och hur hans egna tidigare verk var tydligt influerade av Rodhes måleri. Det var mycket grenverk, vegetation och mönsterbyggen. Och Rodhe var en underbar och entusiastisk pedagog, men det hade ju varit hemskt om man trettio år senare fortfarande målade som sin gamle lärare.
Han beskriver sin stil som figurativ, och han har heller aldrig varit helt abstrakt. Han har alltid tagit avstamp i det han ser, och inget han målar är påhittat. Som Matisse svarade på frågan om vad som år bra konst: ”Något som är sett”
Han berättar om sin bildvärld och sina teman, och hur mycket av det under senare år härstammat från Grekland. I en presentation om sig själv inför en utställning för några år sedan skrev han: Han lever och arbetar numera söder om Kalamata i Grekland, och besöker Sverige endast 10-11 månader om året.
Musiken är en stor källa till glädje och inspiration. Han lyssnar på Bach, grekisk rebetikomusik, och fåglarnas sång, och avundas musikens självklara privilegium att inte föreställa något annat än sig själv.
Tittar man så ser man att det är mycket i hans målningar som berör Grekland. Det finns exempelvis några grekiska filtar han köpt med sig hem som ofta förekommer i målningarna.
De är från en kall vinter i Grekland för mer än fyrtio år sedan, och de har skänkt en anings värme och trygghet under resans gång. Aldrig har han frusit så mycket som i Grekland, så nära solen. Numera sover han dagligen middag under en av dem på en soffa i ateljén, och drömmer om draperade tyger och textilier i konsthistorien; El Greco, Tizian, Goya, Vermeer. Eller Christo, med en nästan manisk önskan att slå in allting, för att skydda det.
Han berättar hur han ibland tar en båt och åker ut på havet i Grekland för att måla. ”Man ser bergen tydligare då” Han sitter i båten och doppar penseln i havet och målar med saltvatten. Och njuter av tystnaden.
