Konstnärsporträtt Magnus Dahlbäck.
När jag ringer Magnus sitter han i bilen på väg hem från jobbet.
Jag öppnar med en fråga om hans val av teman. Han berättar då att när han påbörjar en
målning har han inte en plan, utan att bilden tar form allt eftersom den skapas. Hans tema
dyker upp när själva målningen blir till. Det är väldigt individuellt och målningen kan ha sin
grund i mycket.
Hans inspiration säger han kommer från världen fast inte på det viset att han väljer att avbilda
den. Han berättar att han ofta ser saker som är vackra, men han väljer att inte måla det han ser.
Han väljer att låta bilden bestämma.
Han fortsätter och berättar att han alltid känt ett behov av att uttrycka sig, han menar också på
att det är något alla borde göra. Han säger att det är viktigt att uttrycka sig på andra sätt än det
verbala, genom dans eller målning, eller vad som helst egentligen.
Han berättar att han just nu inte har en ateljé och att han känner sig helt amputerad utan en.
Det är tydligt att skapande är en stor del i hans liv. Den professionella delen av konstnärskapet
är dock knöligt uttrycker han. Det rent ekonomiska. Det är uttrycket som är viktigt.
Magnus berättar vidare om när konsten blev viktig för honom. Han beskriver att det hände när
han insåg att konst är mer än en bild, det var då den blev viktig. När han insåg att konsten är
hans eget rike, där han bestämmer vad som är rätt eller fel. Där det inte är relevant om det är
fint eller fult. Han beskriver sitt måleri som Subjektiv temporär sanning. Att det som målas i
stunden är viktigt.
Den främsta känslan Magnus vill förmedla med sin konst, är att den ska kännas och vara äkta
i den stund han skapar den.
Sin process beskriver han som ett samtal där han måste lyssna. Om han väljer att inte lyssna
och försöker skapa något han bestämmer själv, det är då det inte funkar och målningen blir
dålig. Dom dåliga samtalen kan pågå i flera år berättar han. Men när han lyssnar inåt bra och
inte landar i det medvetna, det är då det händer, det där som känns viktigt. Samtalen,
fortsätter han, kan vara allt från ytliga, djupa, busiga och ledsamma.
Han berättar att han även hämtar inspiration från konst och konstnärer, bland annat William
Kentridge och Helene Schjerfbeck. Men att han blir glad varje gång han hör en ny röst,
oavsett konstform.
Jag frågar om han minns den första målningen han gjorde som han tyckte blev riktigt bra.
Hmm
Han funderar en kort stund och berättar att det var när han hittade sin värld, sitt rike.
Den kanske inte var så himla bra, men det gör ju inget. Målningen var ett stilleben,
föreställande en burk med penslar och en meter ovanför burken hängde en klädnypa i ett
snöre. Nittio procent av bilden var tom. Han arbetade med den tomma ytan tills den inte
längre upplevdes tom. Han berättar att när han lyckades med detta så blev bilden relevant och
inte motivet.
Jag avslutar vårat bilsamtal med en fråga om framtiden.
Magnus berättar att han vill skaffa en ny ateljé först och främst. Han har även börjat fota och
filma. Han fortsätter det är svårt, motiven tar sån plats. Han vill undersöka det mer. Tills han
hittar bilden i fotografiet. Han kommer fortsätta undersöka den konstformen, och funderar
även på hur han eventuellt kan blanda teckning och foto. Det är dock inget som är
exponeringsbart än så länge. Det pågår.
